Camilla in Hong Kong

Det stora målet för mig och min drakbåtspaddling närmar sig – Stanley Dragon Boat Races. Det är en underbar dag med mycket folk och hög feststämning.  Stormy Dragons är dock super seriösa, mellan loppen är det videoupptagningar i vårt eget rum på Sea School för att utvärdera och analysera loppen. 

Rafflande händelser utspelar sig på eftermiddagen; tjejerna  som har paddlat i mixed laget får inte ställa upp i tjejbåten, vi blir därför tvungna att i sista loppet  dra tillbaka en av våra båtar.  Trots detta lyckas Stormies A-lag ta hem segern.  Sedan är det dags för herrarnas final race, där styrman bryter paddeln i starten, båten krockar med favoritlaget i loppet som kollideras ur kurs.

På eftermiddagen börjar festandet som är väl förberett med flera lådor champagne, vin, öl och sprit. På kvällen är det fest i Stanley och det är folk precis överallt. De stora vinst pokalerna fylls med en salig blandning av dryck och går laget runt.  Det vill sig inte bättre än att en av  pokalerna går sönder under kvällen efter allt för hårt festande vilket innebär att  klubben  förlorar sin pokal deposition på x antal tusen kronor.

Familjen Norr flyttar till Singapore och sista natten tar de in på Trollsås pensionat på PV. Det är bara ett av många sorgliga farväl dessa dagar.

Sista assemblyn i skolan är ett ” Music Assembly”, där Jacob och Grade 3 spelar blockflöjt. Det är en njutning att höra, de är fantastiskt duktiga. Och det säger jag inte som en subjektiv mamma. John spelar elgitarr när Grade 6 spelar ”I´ll be there for you”. Texten är omskriven till Grade 6 upplevelser under året. Fantastiskt.

John skriver graduation exams  i Matte, Science och Engelska, totalt fem olika test. Han är supernervös, men han grejar det.  Det blir sedan graduation ceremoni på skolan, vilket känns stort. John får dessutom ta emot ytterligare en Sports Award under ceremonin.

Nu packar vi ihop lägenheten och tar in på hotell i North Point sista nätterna.  Alla är vi förväntansfulla inför flytten tillbaka till Sverige, men det är ändå med visst vemod vi packar ihop vårt liv i Hongkong.

Bbbbbyyyyyeeeeeeeeeeeeeee. See u next time.

Mr Chan delar ut Sports Award under Graduation Ceremony i KIS

Jag gör en kort visit till Sverige, härligt att träffa mina föräldrar, syrran och vänner igen. Jag och Lukas gör skogspromenader tidigt varje morgon i skogsbackar som är fulla av vitsippor som står i full blom.  Höger trafiken sitter i ryggmärgen, med undantag för blinkers och vindrute torkare som lätt förväxlas. Tillbaka i Hongkong får vindrutetorkarna också gå torra några dagar.

Innan jag åker tillbaka till Hongkong blir det ett Ica besök och införskaffande av svenska nödvändigheter; piffi allkrydda, falukorv och keso. Också choklad kakorna förstås.

Tillbaka i Hongkong blir det drakbåts träning igen inför vårens alla race. Min grekiska kompis beklagar sig över det dåliga olivolje utbudet i Hongkong och säger att nu har hon äntligen fått en container leverans med olivolja från Grekland. Jag tror att hon skämtar men inser efter ett tag att det faktiskt är alldeles sant. Hennes syster har en gård där hon tillverkar olivolja, och nu har hon skickat   en hel container med otaliga liter med olivolja, att fördelas mellan greker och andra intresserade i Hongkong. Kanske en möjlighet att bättra på grekernas rykte i dessa finansiella  kristider???

Vi blir bjudna på 40 års fest på en party junk som vi kliver på i Causeway Bay. Det är en underbar kväll och en fantastisk känsla att åka runt i Victoria Harbour medan vi äter, pratar och dansar. Lasershowen är fantastisk även från sjösidan, jag tröttnar aldrig på att se den.

Fotbolls säsongen går mot sitt slut och Tai Tam Tigers har sin Annual Dinner. John får pris för årets spelare, som i år har röstats fram av spelarna i laget, dvs trofen heter i år “players player”.

Så är det då äntligen dags för första drakbåts racet, i Deepwater Bay en härligt varm solig dag. Jag paddlar i B-laget, dvs social ladies eller “cocktail team”,  så förväntningarna är inte så höga. Det blir en positiv överraskning att vi paddlar ifrån två av lagen. Själv njuter jag mest av stranden, stämningen och spänningen inför starten av varje 500 meters lopp.

Drakbåtsrace i Deepwater Bay

Det blir många Sverige besök på våren, när Lena och grabbarna åkt hem kommer familjen dela Rosa. Vi har tur med vädret och vi får härliga dagar med obligatorisk Dragons back vandring inklusive havsbad. Ann-Sofie bränner sig på axlarna på klassiskt semester maneer, men hon strålar av lycka eftersom röda axlar  är tusen gånger bättre än att vara kvar i det svenska snö träsket.

Syrran med familj knackar på dörren två veckor senare då barnen inleder sitt påsklov. Vädret är grått och disigt, men det hindrar inte från havsbad och strandliv. Desto bättre väder för shopping i Schenzen; vi åker dit och huvudsyftet är att införskaffa slipade glasögon och solglasögon i olika former och färger. “Min” optiker verkar helnöjd när vi till slut lämnar in beställningen på 12 par glasögon.

Jag har blivit en slipad förhandlare och skickas fram för att pruta inför varje köp; Bengt tycker att det blir lite för billigt ibland och sticker åt försäljarna lite extra pengar när jag vänt ryggen till. Inte bra för mina fortsatta affärer där;-).

Vi checkar ut från PV och lämnar lägenheten till familjen Westöös förfogande sista veckan, nu blir det Penang och Langkawi för familjen Trollsås. Kajakpaddlingen i Mangrove träsket blir en oförglömlig upplevelse, likaså apan som stjäl vattenflaskan från Björns hand. Jag glömmer smörja in smalbenen under kajakpaddlingen och blir grillad med oregelbundna grillmärken. Jag får gå och köpa långbyxor inför min arbetsvecka som följer i Penang.

Vi laddar hem den svenska serien solsidan till hela familjens förtjusning och favoriten blir snabbt den snåla grannen Ove Sundberg. John anammar hans hälningsfras “Tjenare mannen, hur är läääget…..” och det känns nästan som om Ove flyttat in i vår lägenhet. Han spelar in det och lägger in som ringsignal på våra mobiltelefoner, men droppen är när Johns kinesiska kompis Anson kommer hem till oss och hälsar på mig genom att säga ett halvt förståeligt “tjenare mannen, lääääget??” Solsidan och Ove har fått genomslag hela vägen till Kina.

Familjen på stranden i Langkawi

Lena, Pontus och Felix kommer på besök med väskorna fullpackade med svenska matvaror; de viktigaste är påsen med smågodis, de fem Marabou 250 grams chokladkakorna, en liter grädde och 5 pkt jäst att baka kanelbullar och semlor på. Det blir ett frossande utan dess like, och vi känner oss inte nyttiga.

Jag och Lena lyxar till det och går på spa för att få pedikyr, fotmassage och nymålade tånaglar, ahhhh! När vi är klara har vi glömt den lilla detaljen att ta med oss flip floppar, vi blir beordrade att stanna en halvtimme under fläkt för att våra tånaglar ska torka innan vi stoppar i fötterna i våra stövlar för att gå ut på stan. Vi är ju effektiva kvinnor och har inte tid att sitta där och se fåniga ut.  När vi försöker smita stoppar de oss och lägger plastfolie över våra tånaglar för att rädda avtrycken från stövlarna. Sagt och gjort och vi går iväg med inplastade fötter i våra stövlar i kvällsvärmen.

Efter en god middag och några goda champagne drinkar har vi glömt bort plastfolien, men dagen efter gör sig både plastfolien och drinkarna sig påminda i negativ bemärkelse. Tånaglarna är om möjligt ännu fulare än innan vi gick på spa´t.  Men kul hade vi i alla fall.

Jag fortsätter tålmodigt med drakbåtspaddlingen, men det är inte alls vad jag tänkt mig. Min romantiska bild av drakbåtspaddlingen är lugn och ro på ett stilla vatten med frisk luft och härlig utsikt mot de vacka gröna bergen. Istället är det ett hårt träningspass med blicken ömsom under min svettiga armhåla och ömsom ner i vattnet. Inga vackra vyer eller dofter där inte. Idag har vi dessutom paddlat i spöregn, 10 grader och kraftig nordanvind och jag har i skrivandets stund ännu inte tinat upp.

Jag åker iväg en vecka till Penang för att jobba igen och den största underhållningen är när vi ska köpa vinterskor till de 26 malaysier som åker på utbildning till Sverige denna vecka.  Efter mycket research och logistik har vi skorna på plats och de verkar bli välbehövliga där hemma där kylan inte ger med sig.

Jacob börjar spela blockflöjt i skolan och vi genomlider alla föräldrars mardröm att lyssna på detta idoga blåsande vid de mest olämpliga tillfällen. Jacobs motivation är på topp och han tröttnar aldrig. Annat är det med matteläxan där han ständigt påpekar för mig vilka extrauppgifter som läraren sagt att de INTE ska göra genom att peka i boken och säga; Ignore, ignore, ignore. Det är faktiskt hans favorit ord just nu.

Lena och jag på Dragons Back

Jag går med i en drakbåtsklubb och gör min första roddtur med engelskor, amerikanskor och svenskar. Det är jobbigare än jag hade trott och det tar ett tag att få in tekniken. Min kropp värker i flera dagar efteråt av träningsvärk. Men det är det värt.

Vi firar in det nya Tiger året med ledighet i kallt väder, 8 grader ute och 15 grader inomhus. Enligt kineserna ska nyåret vara kallt, det innebär bra förutsättningar för det nya året. Det är det enda positiva jag kan komma på med kylan. Som vanligt är det massor med underbara nyårsdekorationer, både på PV och inne istan. Och inne hos oss. Jag har skaffat mandarin träd och diverse dekorationer i år. Min favorit är dock tigerfamiljen gjord av blommor inne på Landmark i Central.

På lovet bestämmer John och Anson, en kinesisk klasskamrat,  att de ska träffas hemma hos honom. Jag skjutsar honom till Sai Wan Ho, där det går en färja över till Kowloon och Yau Tong där han bor. Jag vinkar av honom från kajen och det känns konstigt att se honom åka iväg med en kinesisk jonk; han sitter längst bak omringad av kineser.  Ansons föräldrar, som inte pratar engelska, ger ett rött kuvert, lai-see, till John. Under nyårsveckan önskar man sina nära och kära ett gott nytt år genom att ge röda kuvert med pengar i, summan varierar beroende på om man är gift/ogift, barn osv. I Johns kuvert ligger det 40 dollar.

Jacob bestämmer med sin amerikansk-vietnamesiske kompis Dominic att han ska sova över hos honom inne i stan. De har träffats hemma hos varandra förut och är bästa kompisar i skolan. Men när klockan är 10 på kvällen ringer en snyftande Jacob att han vill komma hem. Björn och jag står nere på Smugglers i Stanley och dricker vin med kompisar, så kvällen slutar med en taxiresa  in till stan för att hämta hem Jacob.

Barnen har hunnit bli riktigt drillade i de kinesiska traditionerna kring nyåret, men jag blir ändå förvånad när vi får hem vår matleverans och John ropar till killen som levererat varorna; KUNG HEI FAT CHOI! Som den naturligaste saken i världen.

Tai Tam Tigers, Jacobs lag, vinner Plate i  Lunar New Year Cup!

Nyårssmyckningar i Causeway Bay

Det är segt att komma in i rutinerna efter semestern, även om tidsskillnaden innebär att vi är morgonpigga första veckan. Jacob klagar över de flesta ämnena i skolan; det är bara rast och gympa som är roligt. Social Studies gillar han också, men det får han aldrig läxa i. Läxorna är framförallt i handwriting, som han avskyr, och matte.

På väg till busshållplatsen efter skolan kommer Jacob alltid på att han är kissnödig, och måste rusa in på den lokala restaurangen “Marmalade” som ligger nära busshållplatsen. John berättar att personalen känner igenom Jacob, och vinkar in honom på toan varje eftermiddag. Marmalade har stängt på tisdagar vilket föranleder en avundsjuka  på måndagar “tänk, idag är det fredag för personalen på Marmalade”. Det föranleder också en bussfärd i extrem kissnödighet eftersom Jacob har svårt att planera sitt kissande innan han går från skolan.

Efter skolan åker Jacob ibland själv ner till Stanley för att köpa nya pennor eller kolla in något nytt. Han har alltid med sig mobilen och han åker alltid PVs shuttle bus. En eftermiddag ringer han till mig och Björn som är ute på stan; “jag råkade åka den lila bussen som det står Taste på, den går till Redhill peninsula, men jag har pratat med drivern och han ska stanna vid Manhattan (som ligger mittemot PV)”. Vilken tuff kille han har blivit!

Jacob har blivit en te älskare av stora mått, ibland ringer han mig från Stanley och frågar om han får gå till Starbucks och köpa sig en kopp te. Jag går dit med honom för att fika en eftermiddag, och de känner igen honom där. Han berättar att när han kommer tar de med honom bakom disken så får han välja bland tesorterna och göra sitt eget te.

John stannar för det mesta kvar i Sai Wan Ho efter skolan, antingen är det träning med skollaget eller så går han hem till Muhammed. På fredagen är det halvdag i skolan och jag lovar att John får gå hem till Muhammed och vara där hela eftermiddagen. Hans föräldrar har hyrt filmsalen i deras Clubhouse där de ska se “Days of Glory”. Han lovar att vara hemma till klockan sex, men när klockan är sex är han inte hemma. Jag ringer på mobilen tio gånger, inget svar. Jacob försöker lugna mig “tänk bara inte på det mamma. Sätt dig i soffan och läs en bok eller ta ett glas vin”.

En timme senare ringer han mig, utan någon reflektion att han skulle varit hemma för en timme sedan. När han berättat hur han haft det undrar jag om han någon gång tänkte på vad klockan var. Jag får svaret “nä,  jag hade ingen klocka på mig, och mobilen tog jag inte med mig in i filmsalen, förstås”. Det är John i ett nötskal.

En torsdagsmorgon i Sai Wan Ho

Det regnar och är dimmigt  så det tar oss nästan 4 timmar att åka de 20 milen söderut till Ulladulla och Mollymook.  Vi bor på ett mysigt motel med eget kök och en trädgård med grill och utebord. Känns nästan som att vara tillbaka på Vätö på sommarlovet! Här finns också tillgång till tvättmaskiner,  jag tvättar och hänger den att torka i skogsbrynet och blir beskylld för “tvätt mani” av grabbarna. 

John och Jacob har kommit in i ett behagligt semester humör och vi får höra många roliga historier om både det ena och det andra. En dag börjar de spela “chopsticks” med varandra, en matematik lek med fingrarna. Hmmm är de uttråkade?;-).

Det behagliga semester humöret går dock snabbt över, på stranden råkar Jacob kasta sand i ögonen på John som blir så förbannad att han börjar lipa och går hem till motellet. Jacobs kommentar till det hela är en klockren analys:

“Vad larvig han är att lipa för så lite. Jag tror att det beror på att han är storebror och inte van att få stryk. Jag är så van, så jag hade aldrig grinat så mycket för så lite. Han behöver nog vänja sig”.

Vi har fint väder och besöker härliga beacher, Pebbly Beach med vilda kängurur är en favorit. Jag lyckas lura med mig familjen till den pittoreska lilla staden Milton för en fika med hembakat bröd.

På nyårsafton är det fyrverkerier nere i hamnen i Ulladulla redan kl 9 för att fira in det nya året och vi promenerar 2 km genom villaområdet för att komma dit. Det känns som Valborgsmässoafton snarare än nyår, vi möter massor av folk som går man ur huse för att se på fyrverkerierna.

Efter fem dagar är det dags att röra på sig igen, vi bilar tillbaka till Sydney för att ta flyget till Cairnes och Port Douglas. Det blir en jobbig bilresa för Jacob som blir åksjuk och måste stanna och kräkas med jämna mellanrum. Vi hinner med flyget och det tar 3 timmar att flyga till Cairnes i Queensland.

Det är regnperiod i Queensland men vi har en makalös tur och får soligt och varmt tropiskt väder våra tre sista dagar på semestern. Heldagsutflykten till Stora Barriärrevet blir en riktig höjdare. Totalt inkapslade i läckra lycra wetsuits känner vi oss lite tryggare att snorkla där de giftiga box jellyfishes finns. Björn och John åker ut på en “advanced” snorklingstur med två marinbiologer och är saliga över allt de får veta och se.

Det blir också ett besök till Hartleys krokodilfarm vilket också är en höjdare. Saltvattenskrokodilen Haggard är inte att leka med och efter besöket där är jag övertygad om att jag inte vill flytta till Queensland. Här gäller det att vara beredd att möta ormar i badrummet och krokodiler vid floderna. Under säsongen oktober till maj går det dessutom inte att bada från stränderna pga de farliga box jellyfishes som man dör av om man får ett sting.

Nöjda och belåtna efter 3 veckors semester packar vi vår lilla Hyndai Getz och beger oss till flygplatsen för 9 timmars flyg tillbaka till ett kallt Hongkong.

Grillmiddag i Mollymook med tvätten i bakgrunden

Vi lämnar Kaikoura tidigt på juldagsmorgonen för att köra de tjugo milen till flygplatsen i Sydney. Vi ringer hem till Sverige och önskar God Jul – de är mitt uppe i juklappsutdelandet på julaftonskvällen. Märkligt, här sitter vi klockan halv sex på juldagsmorgonen i sommarsol medan de delar ut juklappar i vintermörkret. Vi längtar oss till Sverige för en stund, men blickar sedan framåt mot vårt nästa resmål – Sydney.

Inflygningen till Sydney är imponerande, vi flyger rakt över Harbour Bridge och Operahuset. Vi landar i ett mulet Sydney och regnet hänger i luften. Vi checkar in på vårt hotell i Surry Hills, ca 2,5 km från stan.

Vi promenerar till stan redan första eftermiddagen, det regnar och är folktomt, vi antar att de flesta sitter och äter julmiddag med släkten. Väl framme vid operahuset tilltar regnet, och vi springer mot väggen för att ta skydd. Jag tittar ner mot kameran som jag håller på att rengöra linsen på och ser inte det välvda taket som jag springer rakt in i med pannan först, studsar bakåt och landar på en hand. Aj aj aj, en svullen hand och några turister som skrattar åt mig, annars är allt bra. Jacob är ivrigast att trösta mig och vill titta till min hand med jämna mellanrum.

Vi får rapporter via nyheterna att det är den kallaste och regnigaste julen i Sydney på 122 år, typiskt. Vi besöker museum, shoppar och äter gott så det är inte så synd om oss ändå. På söndagen tittar solen fram då och då så vi tar en båttur ut till Manly Beach. Vi får en härlig dag på stranden med picknick och bollspel, dock inget bad.

John är inte på sitt bästa humör de här dagarna, grinig och trött. Jacob köper ett gosedjur, en liten koala, som han döper till “Little Johnny”. Han frågar Little Johnny hur det är med honom och han svarar för Little Johnny:  ”trött, skittrött”. Det är humor.

Efter två och en halv dag i Sydney känns det bra att hämta ut vår Toyota Corolla för att bila söderut mot Ulladulla!

Harbour Bridge i regndis på Juldagen

Väl förberedda sitter vi äntligen på nattplanet från Hongkong till Nya Zealand. Det är fascinerande att flygresan är så lång trots att vi startar från Hongkong – 11 timmars flyg till Auckland på nordön för att sedan flyga ytterligare en dryg timme till Christchurch på sydön. Efter lite trassel hämtar vi ut vår hyrbil som är en äldre Nissan Sunny som har sett sina bästa dagar. Årsmodellen är vi osäkra på – men inuti finns kassettbandspelare vilket ger ett hum om detta.

Bilen funkar ialla fall och glider fram, om än långsamt, på de  oerhört vackra sommarvägarna i det bergiga och kuperade landskapet. Jag har bokat in oss på vandrarhem under hela vår vistelse på NZ, och Björn blir lite besviken när han upptäcker att vi bara har ett spartanskt rum med 4 sängar och toalett och dusch långt bort i korridoren.

Vi upptäcker att vi inte är riktigt så förberedda som jag velat påskina, efter flygresan får jag en inflammation i armbågen och har glömt att packa med medicin för det, och efter Björns första löprunda börjar ögon och näsa att rinna; tänkte inte på att det är “svensk” sommar här! Vårt första besök i Christchurch blir därför till stans apotek.

Efter två dagar i Christchurch och väntan på att familjen Fischer ska anlända fortsätter vi med vår långsamma bil med skrikande bromsar till Arthurs Pass. Landskapet är förtrollande vackert och ändras för varje mil vi åker. Det är alplandskap med vackra blåa lupiner och charmiga vita broar över azur blå vattendrag. Makalöst! Det är kyligt, ca 12 grader,  men vi trotsar kylan och grillar biffar och marshmallows på kvällen efter en liten hike upp till “Punchbowls Waterfall”.

Jag tycker att det är fascinerande att vara ”på andra sidan jordklotet; det är 12 timmars tidsskillnad mot Sverige och det är första gången som jag är söder om ekvatorn. Det blir mycket filosoferande och “tvärtom” diskussioner under veckan; vad skriver man i husannonserna här? Altan i norrläge? Det är härligt att få uppleva ljusa kvällar; vi är här under deras “midsommar”. Det gör det extra förvirrande att se alla juldekorationer under dessa förhållanden. 

Nya Zealand påminner i mångt och mycket om Sverige; årstider och temperaturer, landskap och växtlighet. Vi är så långt borta från Sverige som vi kan komma och trots detta är likheterna många. Hongkong och Kina är en helt annan värld, trots att Hongkong ligger många mil närmare Sverige än vad NZ gör.

Vi stannar i Greymouth och besöker en gammal guldgrävarstad där vi får en svensk guide som förevisar “sluishen” för oss; ett verktyg för att hitta guldet i bergen. Greymouth ligger vackert vid havet, men vi åker vidare efter en natt till Hanmer Springs, som blir min favorit under resan. Här bor vi enkelt hos en oerhört trevlig holländare och Hanmer har mycket att erbjuda som vi hinner med under vårt dygn här; varma källor, ridning, river rafting nerför floden och jetboat uppför floden. Vi stannar vid ett ställe längs floden och hoppar från en 4 metersklippa för att färdas med strömmen tjugo meter till vår flotte. Även Jacob hoppar, jag är jätteimponerad över honom såväl som för  mig själv. Jag gör det bara för grupptrycket kommer jag fram till efteråt, även om jag inte ångrar det, tvärtom, så här efteråt. 

Sista stoppet på NZ blir i Kaikoura, där vi också firar jul genom att åka ut på Whale watching. Det är en underbar solig sommardag och havet är lugnt, vilket är perfekta förhållanden för att kunna se valar lite närmare land. Vi behöver bara åka en timme för att se den första valen, och det är fascinerande även om de bara visar ryggen och fenan när de dyker ner i vattnet igen. Vi har turen att få se två valar samtidigt, och under tiden flyger en albatross över vår båt. På kvällen blir det både kött och fisk på grillen i trädgården på vårt “lyxiga” motel; här har vi både dusch och toa på rummet och ett eget litet kök!

Bye Bye NZ, frågan är inte OM vi kommer tillbaka, utan NÄR vi kommer tillbaka!

Lupiner som blommar i Arthurs Pass

Vi har svårt att få till julstämning trots Hongkongs makalösa julskyltning, luciafirande i vår svenska krets, adventsljusstakar, saffrans- och pepparkaksbak, glögg och julgran. Utanför fönstret tävlas det i vindsurfing  i East Asian Games, och det är ju härligt men matchar inget vidare mot våra juldekorationer.

På min födelsedag är min bästa present en cykeltur från Tai Wai till Tai Po i New Territories. Cykla har blivit en exotisk tilldragelse för oss här, och vi njuter av känslan av första cykelturen i svenskt vårväder.

John tar med sig två polare hem från skolan, och de får skjuts av ena killens private driver hem. Stackars Jacob får inte åka med, och jag går och möter honom vid busshållsplatsen istället, långt efter att John har kommit hem. Jacob är lika glad för det; han har varit på Circle K och köpt chokladbullar till mig som har öga näsa mun målat på sig. “Jag tänkte att de påminde om mina fiskars huvuden när man tittar på dem”.

På jobbet har jag fått två indiska kvinnliga kollegor som är oerhört roliga och underhållande. De tar med mig på diverse skumma restauranger och butiker i Wan Chai, och jag lyckas äntligen få tag på tamarind juice som jag behöver till en indisk fiskgryta.

På Lucia dagen är det dags för välgörenhets fotboll, Loose the Shoes,  barfota fotboll i 3 manna lag. Både Jacob och John är med i varsitt team som spelar på det härliga Tai Tam fältet i strålande solsken. Johns lag vinner turneringen i år igen, men det är små marginaler i fem minuters matcherna.

I skolan är det dags för årets stora tilldragelse, Christmas Concert. I år är det Kalle och Choklad fabriken som spelas upp. Jacob gör blandannat ett  gitarrsolo, och John spelar “Mike TV”. Underbart!

Idag slängs granen ut – och ikväll åker vi till Nya Zeeland för vidare färd mot Australien.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!